LIVET KAN INTE ALLTID VARA EN DANS PÅ REGNBÅGAR.
I skrivandets stund så ligger min syster vid havet i Grekland med sin pojkväns familj och har det bra. Inge avis alls haha! Det får mig att längta tillbaka till när vi var i Grekland förra hösten♥
Det här kanske kommer som en chock för er men tro det eller ej.. Men jag har haft noll motivation de senaste dagarna, och då menar jag till verkligen allt. Till livet överhuvudtaget. Jag har nästan fått tvingat mig själv ur sängen på morgorna för att köra min morgoncardio och rättaresagt legat deckad i sängen och inväntat gymmet och varit allmänt depprimerad. Det har varit jävligt jobbigt.
Om jag ska vara helt ärlig, så låg jag i sängen och grät i nästan 2 timmar häromdagen. Mitt på ljusa dagen haha. Allt kändes bara så meningslöst just då. Vad jag än gjorde kändes liksom ovärt.
Jag var bara allmänt trött på livet. Det ända som fick mig på någorlunda bra humör var tanken på att Marcus snart var hemma från jobbet och jag kunde få krama om honom riktigt hårt.
Det är nog för att det har varit så mycket de senaste månaderna.. Jag vet liksom inte vad jag vill. Jag är 23 år och jag vet fortfarande inte vad jag vill göra med mitt liv. Vad jag vill jobba med. Eller vad jag vill utbilda mig till. Panikångest? JA. Och jag känner att det är för mycket press just nu. Eller så är det jag som sätter för höga krav på mig själv?
Jag sökte till Förskollelärarutbildningen på MDH som kanske de flesta av er redan vet. Men bestämde mig förra veckan - att det inte är det jag vill göra. Jag vill liksom något mer än att ta hand om barn resten av mitt liv. Och jag känner att det inte riktigt är värt att ta ett sådant stort lån för att jobba med barn. Då kan jag lika gärna utbilda mig till något "större" som sjuksköterska, eller polis eller något liknande. Om jag överhuvudtaget ska utbilda mig till något vill säga.
För tillfället känner jag mest för att flytta till någon annan del av Sverige. Helst Norge egentligen. Men Dalarna skulle inte vara helt fel det heller. Eller götet. Men då blir det att söka jobb där när Marcus har gått klart sin lärlingsutbildning såklart och därmed är utbildad snickare.
Jag vill bara flytta och börja om på nytt. Med mitt livskärlek.
Om jag ska vara helt ärlig, så låg jag i sängen och grät i nästan 2 timmar häromdagen. Mitt på ljusa dagen haha. Allt kändes bara så meningslöst just då. Vad jag än gjorde kändes liksom ovärt.
Jag var bara allmänt trött på livet. Det ända som fick mig på någorlunda bra humör var tanken på att Marcus snart var hemma från jobbet och jag kunde få krama om honom riktigt hårt.
Det är nog för att det har varit så mycket de senaste månaderna.. Jag vet liksom inte vad jag vill. Jag är 23 år och jag vet fortfarande inte vad jag vill göra med mitt liv. Vad jag vill jobba med. Eller vad jag vill utbilda mig till. Panikångest? JA. Och jag känner att det är för mycket press just nu. Eller så är det jag som sätter för höga krav på mig själv?
Jag sökte till Förskollelärarutbildningen på MDH som kanske de flesta av er redan vet. Men bestämde mig förra veckan - att det inte är det jag vill göra. Jag vill liksom något mer än att ta hand om barn resten av mitt liv. Och jag känner att det inte riktigt är värt att ta ett sådant stort lån för att jobba med barn. Då kan jag lika gärna utbilda mig till något "större" som sjuksköterska, eller polis eller något liknande. Om jag överhuvudtaget ska utbilda mig till något vill säga.
För tillfället känner jag mest för att flytta till någon annan del av Sverige. Helst Norge egentligen. Men Dalarna skulle inte vara helt fel det heller. Eller götet. Men då blir det att söka jobb där när Marcus har gått klart sin lärlingsutbildning såklart och därmed är utbildad snickare.
Jag vill bara flytta och börja om på nytt. Med mitt livskärlek.
Fan vad skönt det var att få skriva av sig lite. Visst nu är det det här liksom inte the end of the world för det. Bara för att det är såhär jag känner. Alla har vi väl dåliga dagar, då vi känner att livet känns lite tungt. Men det är ju så att man kan ju inte alltid vara på topp. Livet kan inte alltid vara en dans på regnbågar. Ibland får man svackor helt enkelt. Och nu fick jag min.
Faktum med att denna fredag började sjukt bra. Jag kände mig riktigt motiverad och glad till att gå upp och köra min cardio (äntligen!). Jag till och med hann göra min cardio och baka scones och klockan var bara 07. Och nu har jag ringt flera företag och lämnat mitt intresse!
Så jag känner på mig att den här dagen kommer att bli grym!
Hela den här helgen kommer att bli grym. Det vet jag. För imorgon bär det iväg på roadtrip till Götet för att se Metallica på Ullevi, bo på hotell, avnjuta hotellfrukost och gå på avenyn och shoppa med dem bästa ♥
Jag vet precis hur du känner. Jag har den senaste tiden börjat få en extrem längtan efter barn. Och det sista året har jag blivit deppig ett par dagar efter en babyshower eller nyheter om att folk väntar barn eller fött barn. I veckan fick jag veta att en närstående precis plussat och jag grät av lycka. Men jag grät även för min egen olycka när jag kom hem och har varit deppig sedan dess. Har planerat en flera träningspass sen dess men inte haft ork eller energi till något och jag är gråtfärdig på jobbet.
Usch. Känslan av när inget längre är lönt och väntan och längtan till man VET är olidlig.
Men det kommer att lösa sig. Efter ett par deppiga dagar kommer du hitta tillbaka till dina rutiner och du kan sväva iväg i olika tankar på olika yrken du kanske vill jobba med. Prata med en studievägledare?